Konsten att skapa ett hållbart givande, del 1: Anknytning, effektiv altruism och inre frid

En kväll i september satt jag på en hamburgerrestaurang och pratade med en vän som är engagerad inom Effektiv Altruism (EA) som delade hur han på ett teoretiskt plan övervägt att ta sitt liv och donera allt han äger till välgörenhet. Hans tankegång var att kanske är detta det mest effektiva han skulle kunna göra, eftersom hans egen konsumtion då inte längre påverkar världen negativt, samtidigt som hans kvarvarande resurser skulle kunna göra gott på så vis. Min reaktion på hans tankegångar var både medlidande, då jag tyckte det lät sorgligt, och även att det inte var rationellt, eftersom en person med så stark drivkraft att göra gott uppenbarligen måste kunna göra mer nytta i livet. Denna erfarenhet tillsammans med flera andra berättelser som jag stött på där givande tidvis kan ske på ett ohållbart sätt, för både individ och omgivning, inspirerade mig att skriva om hur vi kan göra för att skapa ett hälsosamt förhållningssätt till givande. Jag kommer i denna artikelserie dela med mig av min kunskap från mitt yrke som psykolog och mitt intresse av meditation i hopp om att skapa en mer välmående och hållbar rörelse av givande.

Jag börjar med att gå igenom grunderna för anknytningsteori för att sedan koppla detta till människors förmåga att utveckla ökad kapacitet till medkänsla både för sig själva, närstående och omvärlden. Detta för att skapa ökad förståelse för mekanismerna bakom mänskligt välmående och generositet. Jag vill också försöka påvisa hur självomhändertagande är ett värdefullt och i mina ögon nödvändigt arbete som bör ske parallellt med altruism och omtanke för andra. För många av oss kommer givande ske utifrån evolutionära drivkrafter som inte alltid är hälsosamma för individen. Vi kommer djupdyka i dessa djupt rotade drivkrafter för att ge oss en teoretisk förståelse, som vi sedan kan använda för att förändra vanor som påverkar vårt välmående.

Varför älskar barn sina föräldrar? På 1950-talet var detta en av de få frågor som de två stora psykologiska skolbildningarna på den tiden var överens om svaret på. Både psykoanalytikerna och behaviouristerna ansåg att kärleken mellan barnet och mamman1 var en produkt av att barnet fick belöning i form av bröstmjölk, vilket ledde till att barnet associerade mamman med något mycket positivt. Med andra ord sågs kärleken som en konsekvens av återkommande “belöning” i form av en släckt hunger och törst.

Dessa antaganden ställdes på ända då den amerikanske psykologen Harry Harlow genomförde en rad experimentella studier på rhesusapor i slutet av 50-talet. Experimenten, som i efterhand fått skarp kritik för sin oetiska natur, gick ut på att man tog ungar från deras mamma i tidig ålder och undersökte deras val mellan olika “surrogatmammor”. I ett experiment fick apungarna välja mellan en mamma som var gjord av ståltråd, men med tillgång till mat, och en mamma som var lurvig, men utan mat. Man såg att apungarna trots bristen på mat tydde sig till den mjuka mamman, som var mest lik den riktiga mamman och lättare att klamra sig fast vid. Med andra ord var tillgången till närhet överordnat behovet av mat. Behovet av trygghet visade sig vara så pass starkt att ungarna inte övergav den mjuka mamman, inte ens i experiment där hon plötsligt blåste ut tryckluftsvågor eller sköt ut spikar. I kontrast till både behaviouristerna och psykoanalytikernas teoribyggen, klängde apungarna sig fast än hårdare vid mamman trots smärta och obehag, då hon var den enda trygghet som var tillgänglig i situationen.

Av bland annat dessa experiment blev psykiatern John Bowlby inspirerad att skapa den revolutionerande “anknytningsteorin”. I anknytningsteorin föreslås att det precis som hos rhesusaporna finns ett relationellt motivationssystem hos människor, som driver barn till att knyta starka känslomässiga band till sina vårdnadshavare. Detta är starkt motiverat ur ett evolutionärt perspektiv, eftersom människobarn är totalt hjälplösa (sannolikt mer än alla andra däggdjur då vi föds med så outvecklade kroppar och nervsystem). Att vidmakthålla nära relationer till sina föräldrar förser barn med en kontinuerlig tillfredsställelse av livsnödvändiga behov såsom näring, värme, omhändertagande vid sjukdom och skydd mot hot i omgivningen, t.ex. rovdjur. Om barnets föräldrar skulle överge barnet är det dömt att dö, så för att hålla tryggheten nära har anknytningssystemet selekterats fram under evolutionens gång.

Barnets anknytningssystem består av en mängd instinktiva responser för att uttrycka sina behov såsom att le, gråta, klänga och - när barnet börjar kunna krypa och gå - följa efter föräldern. När barnet uppfattar något tecken på hot, fara eller behov av näring och omsorg signalerar det tydligt för att föräldern ska kunna tillgodose dessa behov. När föräldrarna själva har en god kapacitet att ta till sig dessa signaler från barnet fungerar anknytningssystemet precis som det ska - det förser barnet med trygghet och uppfyller dess basala behov, och samtidigt skapas en kärleksfull relation som bygger på tillit. Detta kallade John Bowlby för ett “tryggt anknytningsmönster”.

När barnets anknytningssystem och behov leder till att föräldrarna konsekvent blir känslomässigt överväldigade uppstår däremot en svår situation för barnet. Då ställs barnet inför samma dilemma som rhesusaporna som tydde sig till den mjuka mamman som stötte ut obehaglig luft eller spikar. Barnet behöver kompromissa med avseende på sina egna behov för att hjälpa föräldern att vara en så god förälder som möjligt. Exempel på detta när föräldern har svårt för att hantera att barnet är ledset, argt eller ängsligt, och då reagerar med att till exempel låta barnet få “sköta sig självt”, skälla på barnet, reta barnet eller till och med slå eller hota barnet. I dessa situationer är barnet programmerat att försöka att lugna ner föräldern genom att dölja sina egna kroppsliga och känslomässiga behov. Med andra ord försöker barnet göra sitt bästa för att ta hand om föräldern, så att föräldern i största möjliga mån kan ta hand om barnet. Då skapas ett “otryggt anknytningsmönster”, där vi blir mycket känsliga för omgivningens behov, men på bekostnad av självkännedom och självomhändertagande.

Situationer som väcker starka känslor är vanliga under barnuppfostran, inte minst för att föräldrarnas egna anknytningssystem aktiveras i så pass hög utsträckning i relation till det egna barnet. I det fall föräldern konsekvent blir överväldigad och inte lyckas ta hand om barnens behov, kommer barnet med tiden bli expert på att anpassa sitt beteende för att ta hand om föräldern. Detta betyder att barn i olika stor utsträckning “offrar” sina egna känslomässiga behov i den utsträckning det krävs för att hjälpa föräldern. Hos barnet uppstår på så vis djupt rotade vanor som tränats in under en period då barnet skapar en grundläggande förståelse av verkligheten. På grund av den mängd övning barnet får i kontakt med sina vårdnadshavare och familjen skapas mönster av beteenden som senare generaliseras till andra relationer. Hjärnan syftar till att skapa förutsägbarhet och undvika ytterligare smärta, och skapar sig så kallade “inre arbetsmodeller” där förväntningar på omgivningen guidar barnets beteende.

När barnet skapar inre arbetsmodeller byggda på att ignorera egna behov och känslor uppstår ångest då känslor och behov gör sig påminda. Barnet lär sig också att dämpa sitt anknytningssystem med strategier som har mer eller mindre destruktiva konsekvenser. Ångest uppstår då barnet har en inre konflikt mellan å ena sidan; att ge uttryck för sina behov, och å andra sidan; en farhåga att bli avvisad eller bestraffad om det låter behoven manifesteras. Ångest är en varningssignal för fara associerat till att uttrycka behov som uttrycks fysiologiskt, på en mängd olika sätt: t.ex. spänningar i kroppen, hjärtklappning, tryck över bröstet, illamående, mag-/tarmbesvär (IBS), trötthet och migrän. Ångest kan även påverka kognitiva och perceptuella funktioner och ge upphov till tinnitus, dimsyn, tunnelseende, svårigheter att tänka klart och hallucinatoriska fenomen. För att dämpa den obehagliga inre konflikten och ångestreaktionen tvingas barnet använda sig av olika “undvikandestrategier” eller “försvar” för att distrahera sig: tvångstankar, passivitet, uppgivenhet, självkritik, intellektualisering, självskada, hetsätning, missbruk eller aggressionsutbrott för att nämna några. Dessa försvar automatiseras och blir omedvetna vanor. Det är just dessa strategier eller försvar som vi i hälso- och sjukvården kallar för symtom och kategoriserar inom ramen för olika psykiatriska sjukdomar.

Så - vad har detta att göra med effektiv altruism? Altruistiska handlingar kan utföras mer eller mindre hållbart. När altruism är hållbart riktar vi medkänsla och kärlek inte bara “utåt”, mot omvärlden, utan samtidigt “inåt”, mot oss själva. Då är vår medkänsla är baserad på insikten att vårt eget välmående egentligen inte går att skilja från vår omvärlds, utan att vårt output och omvärldens input alltid kommer att samverka. Våra beteenden påverkar oundvikligen andra varelser och vår omgivning, något som i det samtida globala informationssamhället kanske är tydligare än någonsin. Information och idéer som sprids på en geografisk plats i världen kan färdas och påverka människor belägna var som helst på jordklotet tack vare internet. Vi ser också hur våra handlingar i länder med bättre materiella och ekonomiska förutsättningar påverkar både människor och miljö på platser långt bort från oss. Ett hållbart givande gynnar både oss själva och andra, och blir hälsosamt då det har sin grund i en trygg anknytning. Givande blir hållbart när vi tar i beaktning både vårt eget behov av inre frid, kärlek och omtanke, samtidigt som vi har en önskan om att sprida detta och reducera lidande även hos andra. När individen själv mår väl och väljer att dela med sig av sin tid och sina resurser för att hjälpa andra skapas ett hållbart givande som individen och dess omgivning gynnas av parallellt.

Altruistiska handlingar kan däremot också äga rum med avsaknad av självomhändertagande och självmedkänsla. Om vi har med oss självuppoffrande och destruktiva mönster som en konsekvens av tidiga anknytningsrelationer, kan vårt givande bränna ut oss. Vi kan ha lärt oss att vi behöver offra vårt eget välmående för att få omsorg från vårdnadshavare. Detta kan ta sig uttryck i att vi ger mer av vår energi och tid än vad vi egentligen mår bra av, och mer än vad som egentligen är hållbart. Vi kan också utföra altruistiska handlingar som på en djupare nivå syftar till att dämpa en känsla av otillräcklighet. Rimligtvis är det drivkrafter likt dessa som får folk att till exempel uppkalla sjukhus eller idrottsarenor i sitt namn. När vi har en fundamental känsla av otillräcklighet, när vi inte har lärt oss rikta kärlek mot oss själva och lyssna till våra egna behov. kan vi lockas tro att beröm och hyllningar utifrån skulle kunna ge upphov till en hållbar känsla av tillfredsställelse inombords.

Tyvärr är detta en illusion – och både aspirationer att fylla ett inre tomrum genom att ge till andra utan att ge till sig själv, eller genom att få berömmelse och beundran, leder endast till en kortvarig kick. Något som de flesta erfarit flera gånger: t.ex. när man lagt upp ett instagraminlägg och sedan gått in för att kolla likes. På samma sätt som att mätta sitt sötsug genom att äta godis oftast bara leder till magont, leder fokus på extern bekräftelse för att mätta en inre känsla av otillräcklighet till besvikelse. Denna illusion av att vi genom extern bekräftelse och prestation ska kunna nå långvarig och hållbar lycka är inte den enskilda individens fel, och det förefaller även vara en förenkling att skylla på föräldrarna. Det är snarare ett narrativ som är invävt i ett samhälleligt system som bygger på konsumtion och kapitalism.

Kapitalismens grundlag är att ständig tillväxt är möjligt och önskvärt, och för att motivera ständig tillväxt och konsumtion krävs en tro på att det vi har just nu inte är tillräckligt. Enligt historieprofessorn och författaren Noah Yuval Harari kan kapitalism ses som en modern religion, där dess viktigaste trosartikel är att “ekonomisk tillväxt är det högsta goda (…) eftersom rättvisa, frihet och till och med lycka är beroende av ekonomisk tillväxt”. Genom att mer eller mindre implicit intala medborgare att de är otillräckliga och samtidigt presentera en lösning på problemet i form av diverse produkter uppmuntras människor att konstant konsumera, och ekonomisk tillväxt vidmakthålls. Olika idéer om vad som är dina brister och hur du ska bli tillräckligt bra marknadsförs i form av reklam där orealistiska ideal presenteras. Detta görs i en mängd industrier - allt från skönhetsprodukter, kläder och bilar till tekniska prylar och flådiga boenden. När vi inte känner oss tillfreds i nuet går vi runt med en ständig stress eftersom vi sträcker oss efter något som finns en bit in i framtiden, något som ska konsumeras. Inte ens när vi konsumerar det som utlovats göra oss tillfreds och lyckliga, är vi närvarande i nuet utan funderar på nästa köp.

En stor del av konsumtionen bygger även på distraktion där ett konstant brus i form av underhållning, spel, appar och notifikationer håller personer borta från att möta just de otillräcklighetskänslor som ironiskt sätt marknaden själv bidragit till att skapa. Företag har i den så kallade “uppmärksamhetsekonomin” insett att den kanske mest värdefulla resurs som finns är människors uppmärksamhet. Uppmärksamhet kan i sin tur väldigt lätt göras om till ekonomiska och materiella resurser. Genom att samla in data om vad som fångar individens uppmärksamhet kan företag skräddarsy reklam ännu bättre och således blir det ännu svårare för individerna att slita sig från den strida ström av digital stimulans och förslag på konsumtion som når dem. Ju bättre din telefon känner dig, desto bättre förstår den inom vilka områden just du känner dig otillräcklig. Då säljs denna information vidare till företag som vill göra reklam för produkter, så att de kan riktas till de personer som känner otillräcklighet inom just den marknad företagen är.

En annan fallgrop vid altruistiskt agerande är tanken om att “målen helgar medlen”. Att man ger man sig tillåtelse att agera oetiskt med löftet om att det ska bidra till stor nytta i framtiden. Risken när man endast tar målet i beaktning är att medlen gör stor skada. Destruktiva medel kan tillämpas antingen medvetet eller omedvetet, men grundproblemet är tanken om att målet är överordnat medlen.

Det är inte svårt att inse att denna sorts beteende kan härstamma ur en känsla av otillräcklighet och föreställning av att man som individ inte gör tillräckligt eller är tillräcklig. En hög ambition kan orsaka stor skada för både en själv, de runtomkring en och det ändamål man försöker främja. En hög ambition i sig är självklart inte fel, men som tidigare nämnt är självomhändertagande essentiellt för att skapa ett hållbart och verkligt etiskt givande där både givare, mottagare och ändamålet gynnas.

Detta är vad vi kommer fokusera på i kommande delar av denna artikelserie. Hur utvecklar vi ett hållbart givande? Hur kan vi förvandla otrygga anknytningsmönster till trygga? Hur blir vi kvitt en känsla av inre otillräcklighet och otillfredsställelse? Vad kan vi göra för att själva må väl samtidigt som vi gör gott för andra?